Platsar du inte?

Ett flertal i min omgivning har drabbats av burn-out nyligen och jag har därför blivit påmind om en tid då jag själv var slutkörd och hade turen att komma till en läkare med empati tänkte jag på denna text som jag skrev och skickade till en kompis för att föklara hur jag mått och utav frustration över hur vårt arbetsliv ofta ser ut idag. Pia jobbade då för tidningen Mentora som just då planerade ett nummer under temat “Till vilken nytta?” och hon tyckte min text skulle passa bra där. Det tycker också jag för vi måste börja prata öppet om hur vi kan ändra ett sjukt arbets- och livstempo. Idag upplever så många av oss att vi måste vara nyttiga hela tiden – alla dygnets timmar, jo för sömn är ju nyttigt också….. 

I mitt jobb som forskare och även i mitt privatliv försöker jag upprätthålla en hoppfull

om ändå inte naiv inställning till mänskligheten och samhället och dess framtid.

Denna höst fick min strävan sig en ordentlig törn. Jag fick också tid att fundera på

till vilket pris alla omorganiseringar, effektivitets insatser och besparingar görs

och vem som kunde vinna på dem i längden.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-05-kl-21-26-57

Foto Pia Petterson

Efter många års studier mitt i livet har jag hittat ett arbete som känns meningsfullt. Det ger mig kreativ frihet och den utmaning jag behöver för att må bra och jag anser det också vara samhällsnyttigt. Men året 2010 visade sig medföra utmaningar som det inte stod i min makt att påverka och när hösten kom var jag ovanligt trött och nedstämd, sov oroligt och hade nästan dagligen migrän – en återkommande påminnelse om att jag måste ändra på min livssituation eller mitt livstempo.

Jag bestämde mig därför för att gå till en läkare för att få hjälp och för att undvika ett tillstånd av total utmattning och utbrändhet. Min närmaste chef och mina kollegor stödde mig och uppmanade mig att beställa tid till arbetsplatsläkaren. Jag ringde upp tidsbeställningen och de talade naturligtvis inte svenska. Jag frågade ändå på svenska för att påvisa att det fortfarande  finns  finlandssvenskar som i ett försvagat tillstånd inte känner att finska är ett bekvämt språk att få vård på. Jag gick över till  finska och då lyckades det, jag fick tid till en läkare på en central läkarstation i Helsingfors.

Häpnadens mun

Väl framme på läkarstationen gick allt som smort och läkaren var i tid. När jag sen satt i hans stol berättade jag om mitt år på ett nytt jobb med nya utmaningar och om de många presentationerna på seminarier och konferenser jag hållit, om min mammas plötsliga död i en bilolycka (”var hände det?” ville läkaren veta) och om vår situation med osäkerhet när det gäller omorganisering på jobbet. Och hur det påverkar hela mitt arbetsteam och har lett till stress och nya prestationskrav – då avbröt läkaren mig plötslig och frågade ”platsar du inte där?” och spände förnöjd blicken i mig, som om han efter några minuter gjort sin diagnos och kommit på orsaken till mitt besök.

”Nej, jag trivs bra på jobbet och älskar mitt arbete, svarade jag, det är inte därför jag är här”. Jag berättade vidare att jag inte sover bra, har hjärtklappning och andra utmattningssymptom och migrän nästan varje dag. Försökte få fram att jag har jobbat på – men nu är helt slut. Han lyssnade på min historia, på mitt hjärta och tog mitt blodtryck. Hjärtat protesterade mot behandlingen jag utsattes för genom att bulta ännu hårdare och snabbare och det drev trycket i höjden. Mitt stackars hjärta, som fått i uppgift att representera kroppen hos läkaren idag, försökte få fram att det känt sig stressat den senaste tiden och på olika sätt försökt tala om det för mig. Nu ville det protestera å hela kroppens vägnar för vad jag utsätter det för, inkluderande en lång påfrestande resa till en läkare för att få tillstånd att vila några dagar. Men förgäves. Läkaren föreslog några prov ”i morgon från kl 7.30, här på labben – oäten, för att kolla vad som orsakar symptomen” .

Han ville alltså ha siffror som bevisar att jag mår som jag upplever det och säger att jag mår. ”Finns det något ställe närmare Ekenäs där jag kan ta proven ” frågade jag. ”Nej det finns det nog inte. Oj, bor du i Ekenäs – då har du en lång resa till jobbet, det måste vara jobbigt” ” Jo, det är det”, svarade jag. ” Sen bokar du en tid till måndagen till mig så kan vi se vad provsvaren säger och beroende på dem se hur vi sen går vidare”.

Eftersom det bara är onsdag idag undrar jag om det är möjligt att få ett papper som säger att ”jag får vila några dagar”. Till min egen förvåning är det faktiskt så jag uttrycker mig. Vågar inte ens ta ”sjukledigt” i min mun. Socialiserad som jag är av den lutheranska arbetsetiken om att ” jobba flitigt och vara nyttig på tills döden skiljer oss åt”. I den världen ska man vara nästan död innan man begär ett sjukintyg och jag är ju ändå tillräckligt frisk för att åka hela vägen till Helsingfors för att besöka läkare! ”Vi väntar och ser vad svaren säger först, sen återkommer vi”, svarade han som är uppvuxen i samma kultur som jag.

Det var en förstummad produkt av den protestantiska arbetsetiken som gick ut från läkarens rum med gapande mun, svaga ben, bultande hjärta och högt blodtryck. Kroppen gick längs den långa korridoren, munnen beställde tid till läkaren på måndag, handen noterade tiden i almanackan och i detta försvagade tillstånd gick kroppen vidare ut genom dörren, smalt in i folkströmmen på gatan och fortsatte in genom Stockmanns dörrar. Väl inne i värmen och ljuset bland föryngringskräm och smilande försäljerskor skakade jag av mig den märkliga tvångströja som lades på min kropp på läkarstationen och vaknade till liv. Varför befinner jag mig här? Jag sökte mig upp till caféet på åttonde våningen, för att sätta mig ner och ta in hela händelseförloppet. Efter att ha fått litet sallad på min tallrik – måste först välja mellan liten, mellanstor eller stor tallrik och en ingrediens från varje kyldisk – kunde jag sätta mig ned och i lugn och ro fundera på vad som egentligen hade hänt. Då blev jag arg! NEJ vi återkommer nog inte på måndagen! Det var en sak som var säker. Var jag inte berättigad till att må som jag mådde fast jag mådde så?

Jag bearbetade domen – att fortsätta jobba i den anda jag är fostrad i, försöka stå ut och så småningom möjligen må bättre igen och få tillbaka livs- och arbetslusten. Det kändes tungt och tankarna gick till alla de vänner, bekanta och obekanta som bränt ut sig och de långa sjukdomstillstånd och sjukledigheter och till och med arbetsoförmåga som de resulterat i. Litet senare hade jag ändå en tid till min migränläkare som jag känt i många år och som jag upplever inte bara är en skicklig läkare utan också en ovanligt vis människa. Ledsen, besviken och upprörd sjunker jag ner i läkarens besöksstol och berättar om min arbetssituation och om mitt tillstånd och om arbetsplatsläkarens oförstående attityd och arrogans. Han lyssnar uppmärksamt och jag känner lättnad över att bara få häva ur mig allt åt någon som inte tvivlar på min berättelse och verkligen lyssnar och försöker förstå. När jag är på väg ut ur hans mottagningsrum säger han oväntat ”men jag kan ge sjukledigt åt dig”. Det hade inte ens fallit mig in att fråga. Jag hade kanske själv börjat tvivla på att jag var värd sjukledigt om inte min sjukdom kunde bevisas med siffror.

Jag tog laboratorieproven på ett loklat privatlabb och alla prov visade sig vara normala. Var jag alltså inte berättigad till den sjukledighet som faktiskt gav mig tid att tillfriskna, eller borde läkare lita på patienters berättelser och inse att det inte alltid går att mäta illamående i siffror? Att jag nu ändå fick pusta ut några veckor har jag alltså inte kommunal- eller arbetsplatshälsovården att tacka för. Jag fick inom mindre än en månad tillbaka glädjen och inspirationen i jobbet och den nyfikenhet och upptäckarglädje som lockat in mig i forskarjobbet från början. Vilan och stödet jag fick hjälpte mig också att inte drunkna i omorganiseringsproblemen på jobbet och byråkratin, som höll på att ta kål på mig.

Jag hade turen att ha kloka personer i mitt liv och bland dem en läkare som har en human syn på människan och hälsan och känner mig så väl att han vet att jag brinner för mitt job och inte begär ledigt om jag inte verkligen är i stort behov av vila och avkoppling. Tyvärr agerar många (men tur nog inte alla) av de professionella vi stöter på i sjukvården och i arbetslivet som lydiga kuggar i ett samhällsystem som till vilket pris som helst ska hålla oss i arbetsför ålder springande med kryckor på ekorrhjulet tills vi faller av en vacker dag.

Järnburens brist

Som sociolog kan jag inte motstå frestelsen att dra paralleller mellan min tur i hälsovårdssvängen, omorganiseringar på mitt jobb (som visade sig vara en de främsta av orsakerna till mitt illamående) och den järnbur sociologen Max Weber menade att vi alla idag lever i. Denna järnbur, menar han, är uppbyggd av byråkratiska organisationer som är baserade på effektivitet, byråkratiska processer, kapitalism, opersonligt bemötande och målinriktad rationalitet och allt mindre på mänsklighet, värderingar och känslor: Ett system med opersonliga institutioner som satt oss i järnburar skapat för att ge mycket makt till ett fåtal individer som i sina händer har kontrollen över våra liv och vårt välbefinnande. I ett sådant system finns det få alternativa vägar och ingen frihet att ta egna beslut och göra egna val – vi blir istället kuggar i ett snabbt växande organisationsmaskineri utan klara värderingar och humanistiska mål. Därför kan systemet snarast motverka vårt välbefinnande.

I mitt jobb som forskare och även i mitt privatliv försöker jag upprätthålla en hoppfull om ändå inte naiv inställning till mänskligheten och samhället och dess framtid. Denna höst fick min strävan sig en ordentlig törn. Jag fick också tid att fundera på till vilket pris alla omorganiseringar, effektivitetsinsatser och besparingar görs och vem som kunde vinna på dem i längden. Fast vi är ett samhälle med toppmodernt hälsosystemet, vars syfte det borde vara att ta hand om, stöda och skydda individen, blir resultatet ofta det motsatta – ett system byggs upp som hotar människors hälsa och välmående.

Jag frågar mig samma fråga som Weber en gång gjorde: kan ett sådant system gagna individen, samhället och miljön på sikt? Jag hörde nyligen att krig av någon har kallats ”fredsframbringande insatser” – det är lika sant som att den sjukliga utveckling illustrerad i denna artikel kan kallas ”hälsoframbringande insatser”. Men lika litet som jag tror på att krig frambringar fred tror jag att dagens samhällsmaskineri leder till en hållbar utveckling och frambringar hälsa, livskvalitet och välfärd. Samhället bärs idag upp av människor i kläm. Hur ska beklämda människor orka jobba för att förändra samhällsstrukturerna till att bli mera humana och hälsobringande? Tur nog är vi inte enbart en passiv produkt av samhällets sociala och kulturella strukturer utan även skapare av dem. Vi kan låta oss inspireras av humanistiska tankar och idéer runt oss, vila i närståendes uppbackning och följa kloka läkares ordinationer för att i vår tur få mod och kraft att skapa organisationer där humana värderingar och mål genomsyrar hela organisationen och där man förvaltar, stödjer och vårdar det mänskliga.

Ylva Rancken-Lutz

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s