Trumps vinst inspirerar och motiverar mig!

 

Den solidaritetsvåg som vällde in över västvärlden under 60 och 70-talet övergick i stiltje under början av 1980-talet. Viljan att på olika sätt bistå de de svagare och hårt drabbade i samhället ebbade ut till ett småskvalp av solidaritet i jämförelse.

Förvisso har en del solidariska rörelser överlevt det enorma skiftet mot ett individcentrerat samhälle (som Emmaus) och visst har också några andra vågor av solidaritet svallat in över västvärlden som när den lilla kurdiska pojken Alan Kurdi drunknat i vågorna på sin flykt till Europa. Men ingen liknande den som inleddes av studentrevolterna i slutet av 1960-talet.

Den som följer dagsnyheterna kan inte ha undvikit att lägga märke till att världen igen står i brand. Man behöver inte vara på plats i Syrien, på gatorna i USA eller i ett flyktingläger i Grekland för att inse att så är fallet. Det är inte svårt att sätta två och två ihop och inse hur vågen av flyktingar bidragit till ett starkare understöd för rasistiska och nazistiska politiker och rörelser i Europa och allmänt i västvärden. Rädsla för det okända och okunskap skapar sådana motreaktioner.

Röster ljuder om att bygga högre murar – både fysiska och mentala – och vi står alla inför ett fasansfullt fullbordat faktum: D. Trump är USAs president i minst 4 år!

Kunde kanske detta leda till en ny solidarisk tsunami?

Jag skulle hoppas det och åtminstone motiverar världens tillstånd mig att jobba för en jämlikare värld. Men hur kan man främja en bredare solidaritetskänsla i en så individfokuserad kultur som vår? En kultur som genom clicktivism har hittat ett bekvämt sätt att lugna samvetet och ge vidare ansvaret till de som jobbar med solidaritet på heltid och till de få aktivister som kämpar på i motvind.

Jag är övertygad om att man måste börja med vårt utbildningssystem som stöttar konkurrens och tävling istället för att främja ett klimat av samarbete och solidaritet för de med mindre resurser. Ett sådant system formar inte individer med stort socialt patos, tvärtom, det formar tävlingsmänniskor och individer som tänker främst på hur de snabbast och lättast ska bli (framgångs)rika. Även om man säger sig utbilda barn och unga som vet vad ett jämlikt samhälle är så får de orden ingen genklang när man med andra handen förespråkar ett system som är raka motsatsen.

De företag som är elakast, mest egoistiska och minst givmilda anses vara vinnarna och till råga på allt får de ofta medias uppmärksamhet. De applåderas som hjältar medan de blir allt förmögnare för varje kvartal. Företagsledare som ser till att gynna redan gynnade aktieägare och styrelsemedlemmar visas upp som de verkligt smarta och framgångsrika.

Vem är framgångsrik?

Låt oss stanna vid just uttrycket “framgångsrik”. Jag tror nämligen att inte förrän vi benat ut vad det ordet egentligen beskriver idag så kan vi ändra på attityden när det gäller vad riktig framgång är. Jag vill gå så långt att jag påstår att just de uttrycket och hur vi använder det beskriver varför inte bredare allmän medmänsklighet råder i vår kultur idag och varför så få företag tar ett verkligt socialt ansvar (då menar jag mer än att ha använt begreppet “socialt hållbart” på sin hemsida) och också varför det går så bra för de företag som tar mer än de ger.

Vadå framgång? Allmänt använder man uttrycket “framgångsrik” när ett företag eller en person är ekonomiskt framgångsrik(t), alltså framgång (och mera pengar) till bara de som hör till min grupp, mitt företag och min gemenskap. Varför beskriver inte “framgångsrik” istället de företag eller individer som använder all vinst till att göra världen till en bättre plats för fler – de företag som har stort socialt patos?

Ibland undrar jag ändå om det är jag som fått allt om bakfoten för att jag växte upp i en familj med föräldrar som båda hade en stor dos socialt patos. Varför inte bara gå på i min trygga och bekväma vardag?  När de tankarna slår mig så inser jag ändå att för mig är det en omöjlighet att gå på som om det regnar. Hur skulle jag kunna gömma huvudet så långt ner i sanden att jag inte hör Trumps sjuka budskap, nazisternas skall och de protesterandes kampsånger och hur skulle jag kunna titta mitt barnbarn i ögonen när hen frågar vad vi gjorde när vi 2016 insåg att världen stod i brand?

nyc_trump_protest

Liknande blogginlägg Malvina Reynolds:  I don’t mind failing in this world

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s