En metodreflektion inspirerad av sommaren

En svanmammas morgonrutiner en tidig junimorgon ger mig mycket att tänka på gällande förståelsen av en plats som livsmiljö och behovet av metodutveckling. Det slår mig nämligen denna soliga och vindstilla morgon hur djur och människor – i naturen och kulturen – approprierar platser och gör de till sina på rätt liknande sätt. Men det är lätt hänt att vi, när vi ser på en för oss känd plats – både i naturen och i staden – tror vi vet mer än vi gör om hur platsen används, av vem och till vad.

Medan jag äter mitt morgonmål och dricker mitt te på min ”morgonplats” på sommarstugan i Ekenäs skärgård där jag har utsikt över vår vik och fjärden utanför tittar jag på en svanmamma med två mycket små ungar medan de simmar tvärs över viken till den lilla klacken mitt i. Jag ser på svanfamiljen som jag ofta ser på djuren i naturen: med fascination men inte med fördjupad förståelse. Denna morgon har jag tid och livet i viken fångar så småningom mitt mera fokuserade intresse. Jag observerar familjen närmare och börjar också filma med min telefon. Det är då jag upptäcker att det är svanmors morgontoalett jag beskådar, en ceremoni hon tar på djupt allvar. Ungarna tittar på, mycket intresserat, hur de ska sköta sin snart vita fjäderskrud. Ungarna ser också uppmärksamt på när mamma går från den klassiska ”svanvinge-stretchningen” till ett ljudligt och vilt flaxar med de meter-vida vingarna.

Efter 40 minuter slutar svanmamman sin morgontoalett, spejar runt och glider ner i vattnet. Ungarna, som tröttnat på att lära sig hur man sköter skruden, har somnat på den varma klippan, de hajar till och töltar kvickt efter in i vattnet. I mammas kölvatten simmar sedan ungarna tvärs över viken till en skyddad glänta mitt i vassen, nära boet.

Medan familjen förvinner in i vassen och jag brygger vårt förmiddagskaffe undrar jag var svanpappan håller hus. Är mamman kanske singel? Har förstått att svanpar ofta håller ihop livet ut. Fortsätter spana ut över viken och fjärden men får inte syn på någon annan svan. Jag tänker på hur viktigt det är för oss som jobbar med att planera platser att förstå vem som det är använder platsen och vad en plats har för betydelse för de som använder den mest, må det sen vara djur eller människor, i stan eller på landet.

När jag synar viken noggrannare ser jag att svanen noga valt just vår skyddade vik för att den passar familjen när ungarna är små. Inom sociologisk familjeforskning brukar man säga att barn är lokala och att familjer också därför är lokala och har lokala behov. Det är ett sätt att beskriva varför närmiljön är speciellt viktig för just föräldrar och barn. Just nu är alltså svanfamiljens behov lokala och de behöver vår vik för att den är trygg för ungarna. Snart är ungarna större och då tar svanmamman dem med på äventyrligare färder ut i den öppnare och farligare miljön i skärgården och senare i höst långt söderut. Mamman har valt en plats där hon har total kontroll över det som sker i närheten. Hon ser vem som rör sig i vikens mynning, vad vi gör på vårt berg och grannarna på sitt, vad som sker på bryggorna och hon ser vad som händer i strandskogen. Lilla klacken passar också familjens behov utmärkt – den är lätt sluttande så att hon själv och ungarna lätt kan komma upp och ner. Känner hon sig hotad är det nära till det trygga boet 100 meter bort i vassen. Den grunda vikens botten erbjuder också all den näring familjen behöver.

Det slår då mig att egentligen är människors platsbehov rätt liknande en fågelfamiljs: Vi människor behöver skydd och trygghet, platser för ro och meditation men också sociala platser och platser med utsikt, och inte att förglömma bra tillgång till god och näringsrik mat. Fast jag som sociolog forskar i människors beteenden kan även jag helt missa vad en plats betyder för någon grupp människor eller individer, precis som jag hade gjort om jag inte tagit mig tid att observera svanfamiljen mera koncentrerat denna arla morgonstund. En gnutta har jag alltså nu lärt mig om det sociala fågellivet i vår vik, men om jag verkligen vill förstå hur en fågelfamilj använder viken måste jag naturligtvis vara närvarande olika tider på dygnet, under olika årstider och i alla väder.

Just nu planerar vi projektet Ekenäs StoryWalk (baserat på Yrkeshögskolan Novias FoU) som handlar om att genom tvärdisciplinärt samarbete skapa metoder för inkluderande stadsplanering. För att förstå de redan existerande och fungerande miljöerna måste vi undersöka stadsbornas och besökarnas behov, rutiner, historia och beteendemönster under olika tider på dygnet, på olika årstiden och i alla väder. Vår uppgift blir något lättare eftersom vi förutom att observera beteenden i stadsrummet också kan reflektera och diskutera tillsammans om stadens liv nu och förr, för det är människor vi jobbar med.

Jag tittar upp från mitt sociologiska filosoferade och ser hur svanen nu en tredje gång sen jag började observera familjen för 3.5 timmar sen simmat ut till klacken med ungarna. Nu ligger familjen på klippan och tar sig en tupplur.

När jag tar en sista klunk kaffe funderar jag på hur denna vik under några sommarmånader delas av några homosapien-familjer, en svanfamilj, en and-storfamilj, en doppingfamilj, viggar, trutar, tärnor och en bisamråttfamilj, en hjortdynasti, harar, älgar och en mängd andra sjö- och småfåglar, fiskar och vattendjur. Våra livsmönster formas i någon slags harmoni. Det är ju självklart ändå vi människor som är den starkare parten och som har all makt över viken. Det är vi som kan besluta om vi ska muddra viken för att vår båt ska få bättre plats, om vassen ska rensas bort och svanens och ändernas trygga bo ska få fortsätta existera eller skövlas bort för att göra plats för en playa som passar våra ungars behov.

Jag är ändå glad över att det just nu bor folk runt viken som gärna fortsätter simma, fiska, morgon-stretcha, sola och leka på samma stränder och i samma vatten som fåglarna, fiskarna och däggdjuren och som inte har behovet av att exploatera viken till den grad att djuren inte har en naturlig plats här längre. Jag tänker också på Pippi Långstrumps ord: Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.

Post skriptum.

När jag en vecka senare tidigt en morgon tittar ut över viken ser jag fyra svanungar och två föräldrar på lilla klacken! Var hade den andra föräldern varit senast? Var den någon annanstans med två av ungarna? Nu följer svanmamman skocken med ungar in i vassen i trygghet och själv seglar hon tillsammans med den andra vuxna svanen ut förbi grannens brygga och runt udden ut på fjärden och utom synhåll för mig. De vuxna svanarna är borta ännu 3 timmar senare när jag skriver detta. Här kunde jag ha hjälp av en naturvetare för att bättre förstå svanparets beteende. Jag trodde jag förstod mer än jag gjorde om dem bara för att jag observerade dem en stund. Tänk att jag också tog helt förgivet att det var en svanmamma med ungar jag såg. Kanske det var en svanpappa med ungar?

Jag har alltså lärt mig mycket av att observera svanarna. Jag har blivit påmind om att ett stort problem när man endast observera en miljö och det sociala livet där är att man lätt tar förgivet att det beteendemönster man ser är sådana som man förväntar sig.  Ingen av oss kan vara helt objektiv eftersom vi alla har på förhand utformade föreställningar och en förförståelse som vi litar på fast vi inte alltid borde. Jag har också återigen fått bekräftat för mig att forska i tvärdisciplinära team ger oss bättre, bredare och djupare förståelse!

One comment

  1. Annika Hollsing · · Reply

    Fin reflektion. Annika

    Skickat från min iPhone

    > 21 juli 2016 kl. 16:06 skrev I am linked therefore I am : > > >

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s