Fika dig till gott samvete?

I affärer och på caféer väljer jag ofta rättvisemärkt men varje gång jag gör det slår mig tanken om jag försöker köpa mig ett gott samvete billigt och framför allt enkelt. ”Fika dig till gott samvete” är en effektiv försäljningsslogan.För visst är det enkelt jämfört med att jobba med de underliggande strukturella orsakerna till att världen är så ojämlik som den är. Vi måste alltså göra båda – ta det rättvisa kaffet och chokladen till fikat men också jobba med de strukturer som upprätthåller det nuvarande systemet som alltid gynnar de starkare.

Idag har många storföretag (läs multinationella) kommit med rättvise produkter. Är inte det bra? Är det inte ett bra sätt att påverka DEM? Nej det tror inte jag och det visar inte heller den forsknings som finns idag. När de stora företagen kommer med är det för att förtjäna på vågen av intresse för fair trade och för att sova litet bättre på natten, jag tror inte en sekund på att det är pga genuin solidaritet, för att de har planer på att förändra sitt sett att jobba eller för att de verkligen bryr sig om en bättre värld. Hilary Parsons på Nestlé UK vänder på steken (och visar att man kommer till denna fråga och in i denna diskussion från vitt skilda världar) i en intervju med Albert Tucker, jounalist på New Internationalist Magazine: ’We researched the market and we found that there are consumers out there who are very interested in development issues…and they would be attracted into this market by the strength of the Nescafé brand”.

En bonde i Nicaragua beskriver sin åsikt från den andra sidan av produktkedjan: ”We thought this fair trade would help us escape the practices of companies like Nestlé. How can it be that they are now a fair trade company, buying a tiny amount, while their practices on the whole remain as exploitative as ever?”

Det mervärde och den makt som arbetarna i de små kooperativen har fått över sina liv och sitt jobb är hotat i och med att de stora blandar sig i leken med sina metoder, girighet och ideologi. En nyligen införd licensieringsavgift (som skapats av multi företagen) är till exempel för dyr att satsa på för många av de mindre kooperativen.

Johan Ehrstedt och Marvi Leppäkorpi tar upp denna komplexa fråga i en bok med titeln “Reilumman kaupan jäljellä”. Freja Högbacka har recenserat boken och intervjuat Johan Ehrstedt i Ny Tid. Jag hade själv samarbete med Aamutähti i Åbo (där Johan Ehrstedt var aktiv många år) när jag jobbade på Emmaus butik (där vi sålde rättviseprodukter*) i Ekenäs. De här frågorna var ständigt närvarande i det arbetet och fortfarande funderar jag över mina egna val när jag handlar och hur jag kan handla (inte enbart i bemärkelsen shoppa utan även agera) solidariskt överhuvudtaget i vår del av världen eller om det bästa att göra är som en god vän gjort; köpa en gård i Joensuu, bli självförsörjande, sälja närodlat och ekologiskt på torget och inte skada världen mer än vi redan gjort. Som Ehrstedt säger är ju de flesta varor vi köper i Finland inhemska.

Världen lider av stor maktobalans, menar Ehrstedt, och det lätt att dela den åsikten men det är i frågan vad man borde göra åt det som delar oss i olika läger. En av bokens huvudargument verkar ändå vara att det inte finns någon billig mat – är maten billig för oss så är den dyr för någon annan.

I senaste Maailmankauppa lehti finns flera inlägg av folk inom rörelsen som också läst boken och som i viss mån känner sig kritiserade och attackerade “ingenting är perfekt i världen – inte heller Fair trade märkningen”, vill de alla påpeka. Och jag håller med dem där, men det är väldigt viktigt att vi håller denna viktiga diskussion levande och inte tror att vi kan stilla våra samveten endast genom att välja rättvisemärkt kaffe på hyllan i butiken ibland (eller skriva ett blogginlägg i ämnet) och sen köra på som vanligt. Jag tror en sådan attityd närmast stjälper än hjälper – vi tror vi gör något stort och gör därför inget mer för att skapa en rättvisare värld – som Ehrstedt uttrycker det till Ny Tid: ”Vi enbart stillar våra postmoderna samveten”. Han inser ändå att världens problem ofta känns för stora att ta itu med i det dagliga livet och att vi känner oss maktlösa (därav kankse, undrar jag, tar man kaffet på hyllan för att åtmistone görna något). Han föreslår att vi på mikronivå ändå kan göra något för att förändra systemet genom att dela upp de stora problemen i mindre delar – till exempel cykla, vara med i en matcirkel eller ha en kolonilott och jag vill då tillägga OCH köpa det rättvisa kaffet.

Slutligen för att återgå till min inledning – det ohållbara i tanken att mera konsumtion kommer att rädda världen –  instämmer jag med Ehrstedt: “Att definiera människor först och främst som konsumenter är odemokratiskt, ohållbart och elitistiskt. Då utgår man från att bara de som har pengar kan fatta vettiga beslut. Vi måste helt enkelt omdefiniera vad som är ett gott liv.”

* En artikel om Emmaus Westervik och rejälhandel i Maailmamkauppalehti “Den finländska rejälhandelns rötter finns i Ekenäs” sidan 21 – 24.

Realted articles

Big Boys gone Bananas!

Chokladfestival i Stockholm

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s