Med picknicken firar vi livet – We celebrate life by having picnics!

På väg på picknick – On our way on a picnic in the Olla boat

[English below]

Vi stuvas in i motorbåten Olla någon gång i början på 1960-talet med min pappa som kapten och styr färden mot ön Brita i Ekenäs skärgård. Ett av de första minnena jag har är alltså av en utflykt med båt. Det blev många sådana utfärder under barndomens somrar och min viktigaste uppgift på dessa utflykter blev att hålla utkik för grund när vi tog iland. Mörk choklad var den självklart viktigaste ingrediensen på båtutflykterna och jakten på pinglor (grodyngel) i regnpölar med min farmor den mest minnesvärda programpunkten. På blomsterresan till Lappland med min farfar när jag var 11 år var det de syrliga karamellerna och jakten på murklor jag minns bäst.

Som vuxen ger fortfarande kaffet från en termos och en bit mat förtärd i naturen en förunderlig lyckokänsla. Den första våren som Jonathan besökte Västervik var jag glad att upptäcka att också han njöt av denna enkla utomhusceremoni. För mig är segelfärden med Teabåten inte komplett innan vi tagit iland på en kobbe och ätit vår matsäck och druckit vårt kaffe. Båten är alltså ett redskap för att ta sig till målet – picknickplatsen. Väl framme på den ö vi valt ut hör det till att alla har olika åsikter när det gäller om maten ska avnjutas i halvskugga, vilken sten som är bäst som bord och vilket berg som har bäst lutning och utsikt för att vara en bra soffa.

Denna fascination för utflykter har ibland tagit extrema uttryck, som när jag i min iver över den finländska vårens antågande hade arrangerat årets första picknick i slutet på april under kommunitetstiden på Emmaus-Westervik och en britt skeptiskt frågade om man verkligen kan ha picknick fast det ligger snö på marken. Och det är klar man kan!

På en virkestrav i skogen firade Hannah, Jonas och jag vårens ankomst på vårt speciella sätt med kex och saft varje vår när de var små. Picknicken är ju ett sätt att ockupera en bit mark för en kort stund och har också använts i politiska syften. Skärgården var alltid en given plats för en picknick också när barnan var små.

På Brita – on the island of Brita

Min nyfikenhet just när det gäller detta fenomen har lett mig till att skriva en magisteruppsats och den studie bland föräldrar jag just nu håller på med. Platser där vi försökt ha picknick kunde utgöra en berättelse i sig. Picknicken som förbjöds av en säkerhetsvakt var dock inte i en park i Kina, nej den var på Åbo Akademi i Finland. På akademin regerade en deprimerad fastighetschef vilket ledde till att man inte fick sitta på gräsmattorna på campusområdet. I Kina däremot är det ett folknöje att ta sin lunch ut till en vacker folkpark under arbetsdagen.

Kaffe för en bättre innergård – Protest action for a better campus yard at Åbo Akademi

I USA är picknicken en viktig del av livet (ja det finns faktiskt vissa saker som är bättre ”over there”) både i stadsparkerna och på rastplatserna längs vägarna finns det picknickbänkar med bord, ofta med tak. Inte konstigt att jag hittat en man från just detta land! Många är de picknickar vi haft på våra bilresor där – i klippiga bergen med himmelsk utsikt, vid highway 1 längs västkusten med illaluktande och frustande valrossar som sällskap och i Nevadas öken vid motorvägrenen med skallerormsvarningar. Höjdpunkten under familjebesöken på somrarna hos Grandma i Wisconsin under barnens uppväxt var ändå alltid utfärderna med knotten surrande runt näsan och Grandmas noodlesalad i en tupperwareburk i Owen och Carson park och i alla andra parker vi kunde hitta.

Vi stuvas in i motorbåten Olla någon gång i början på 1960-talet med min pappa som kapten och styr färden mot ön Brita i Ekenäs skärgård. Ett av de första minnena jag har är alltså av en utflykt med båt. Det blev många sådana utfärder under barndomens somrar och min viktigaste uppgift på dessa utflykter blev att hålla utkik för grund när vi tog iland. Mörk choklad var den självklart viktigaste ingrediensen på båtutflykterna och jakten på pinglor (grodyngel) i regnpölar med min farmor den mest minnesvärda programpunkten. På blomsterresan till Lappland med min farfar när jag var 11 år var det de syrliga karamellerna och jakten på murklor jag minns bäst.

Några år senare på Ylläs – Some years later at Ylläs in Lapland

Som vuxen ger fortfarande kaffet från en termos och en bit mat förtärd i naturen en förunderlig lyckokänsla. Den första våren som Jonathan besökte Västervik var jag glad att upptäcka att också han njöt av denna enkla utomhusceremoni. För mig är segelfärden med Teabåten inte komplett innan vi tagit iland på en kobbe och ätit vår matsäck och druckit vårt kaffe. Båten är alltså ett redskap för att ta sig till målet – picknickplatsen. Väl framme på den ö vi valt ut hör det till att alla har olika åsikter när det gäller om maten ska avnjutas i halvskugga, vilken sten som är bäst som bord och vilket berg som har bäst lutning och utsikt för att vara en bra soffa.

Denna fascination för utflykter har ibland tagit extrema uttryck, som när jag i min iver över den finländska vårens antågande hade arrangerat årets första picknick i slutet på april under kommunitetstiden på Emmaus-Westervik och en britt skeptiskt frågade om man verkligen kan ha picknick fast det ligger snö på marken. Och det är klar man kan!

På en virkestrav i skogen firade Hannah, Jonas, Jonathan och jag vårens ankomst på vårt speciella sätt med kex och saft varje vår när de var små. Picknicken är ju ett sätt att ockupera en bit mark för en kort stund och har också använts i politiska syften. Min nyfikenhet just när det gäller detta fenomen har lett mig till den studie bland föräldrar jag just nu håller på med. Platser där vi försökt ha picknick kunde utgöra en berättelse i sig. Picknicken som förbjöds av en säkerhetsvakt var dock inte i en park i Kina, nej den var på Åbo Akademi i Finland. På akademin regerade en deprimerad fastighetschef vilket ledde till att man inte fick sitta på gräsmattorna på campusområdet. I Kina däremot är det ett folknöje att ta sin lunch ut till en vacker folkpark under arbetsdagen.

I USA är picknicken en viktig del av livet (ja det finns faktiskt vissa saker som är bättre ”over there”) både i stadsparkerna och på rastplatserna längs vägarna finns det picknickbänkar med bord, ofta med tak. Inte konstigt att jag hittat en man från just detta land! Många är de picknickar vi haft på våra bilresor där – i klippiga bergen med himmelsk utsikt, vid highway 1 längs västkusten med illaluktande och frustande valrossar som sällskap och i Nevadas öken vid motorvägrenen med skallerormsvarningar. Höjdpunkten under familjebesöken på somrarna hos Grandma i Wisconsin under barnens uppväxt var ändå alltid utfärderna med knotten surrande runt näsan och Grandmas noodlesalad i en tupperwareburk i Owen och Carson park och i alla andra parker vi kunde hitta.

Picnic with friends in northern Wisconsin

We pack into the motorboat “Olla” sometime in the early 1960’s with my father as captain and set our course toward the island “Brita” in the Ekenäs archipelago. This is one of my first memories of a picnic, one of many during childhood summers, and my primary task was always to keep an eye out for rocks when we made for shore. Dark chocolate was the central ingredient on these outings and the most memorable activity consisted of hunting for tadpoles in rain puddles with my grandmother. On the flower-trip to Lapland with my grandfather when I was 11 it was the sour candies and hunt for morels that made the biggest impression.

As an adult I still get a marvelous happy sensation from coffee in a thermos and a bit of food consumed out in nature. The first spring Jonathan visited Finland I was pleased to discover that he too enjoyed this simple outdoors ceremony. For me, a sailing trip with “Tea” is not complete until we have landed on some little island, eaten our picnic food, and drunk our coffee. In other words, the boat is a tool with which to reach the goal—the picnic place. Once we have reached our chosen island, it is natural that all have differing opinions as to whether the food is best consumed in partial shade, which stone will best serve as a table, and which rocky outcropping has the best angle and view to make a sofa.

This fascination with outings has sometimes led to extremes, as when in my eagerness over the coming of spring I arranged a first picnic of the year in late April, during Emmaus-Westervik community days, and a Brit wondered if it really is possible to have a picnic when there is still snow on the ground. Perched on a pile of logs in the woods, Hannah, Jonas, Jonathan and I celebrated the coming of spring every year in our own special way, with cookies and juice.

Places where we tried to have picnics would make a tale in itself. A picnic is of course a way to occupy a bit of ground for a short period and has been used for political purposes. My curiosity concerning this appropriation process in fact led to my current study of this phenomenon. The picnic which was forbidden by a security guard was not, as you might guess, in a park in China. No, it was at Åbo Academy University in Finland, where a depressed head of grounds at the academy ruled and made it impossible to sit on the campus lawns. In China it is popular to take lunch in a pleasant park during the day.

When I first came to the US with Jonathan I noticed that picnics are an important part of life there (yes some things are better “over there” though it isn’t popular to say so), and both in city parks and rest stops along highways there are picnic tables, often with roofs. That I found a husband from this land seems then not so strange. I am sure we have had a hundred picnics on car trips there—in the rocky mountains with heavenly views, by highway 1 on the west coast with sniffing and puffing walruses to keep us company, and by warning signs for rattlesnakes at rest stops in the Nevada desert. The high point of summer family visits at Grandma’s in Wisconsin during the children’s growing years was any case always the outings with gnats in the air and Grandma’s noodle salad in a Tupperware dish in Owen or Carson park or any of the many other parks we found.

The views, sounds, smells and tactile memories blend with the taste of the food and sense of being together with others on the picnic. Nature, animals, insects and the power of the weather are ever present, sometimes to our joy and often to our irritation. In Lapland it was the mosquitoes—my grandfather’s record in mosquito density on an outing was when he on his arm killed over 40 mosquitoes with one swat, and you should have seen the monster mosquitoes on Prince Edward Island! Malaria-carrying mosquitoes were also a constant threat on a picnic in Kenya where we sat on red-burned earth and dried grass surrounded by exotic scents and unfamiliar sounds. Once a larger threat came from the air in the form of a swan guarding its nest which bit my cousin’s ear during a boat trip in Ekenäs.

A classic (even biblical) threat on outings is snakes—and there were lots of them on the rocky picnic islands of my childhood. Still, the vipers of my childhood were nothing compared with the 3-meter-long rattlesnake making its way through the grass in front of me on a walk in the mountains of Colorado. The threat of bad weather also has a peculiar ability to affect all outing plans, and the weather has several times during sailing trips driven us to make do with a wet picnic under a sail in a cleft between rocks.

Picnic at Skithos island in Greece

One of the fascinations and lures of the picnic for me is just the fact that we through the rituals of the picnic enter into nature yet still protect ourselves from it. There is an ambivalence: though we may long to meld with and become one with nature for awhile, we also seek the protection of civilization’s inventions. In the icy snowdrift in Lapland I warm myself with a cup of hot chocolate. I seek out the protection the rest stop roof offers from the burning summer sun or driving rain, and a picnic blanket is always available to protect me from hard surfaces and insects.

Sitting on a hard rock on a blanket

Why do I put up with all the trouble and planning that picnics involve? What drives me to continue planning my outings even though I know that snakes and mosquitoes lie in the grass and among the boulders, when rain is an ever-present threat in Scandinavia and the only thing I have left after such picnics is grass stains and some memories? I think it must be the nomadic blood in my veins which drives me to plan outings instead of planting my cabbage rows or apple trees.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s