Rätt sorts stöd

Med en kopp nybryggt te framför mig på terrassbordet och en bra bok i min hand, nynnandes på låten ”Sommaren är kort”, är jag redo för att njuta av den perfekta sommarweekenden. Jag försjunker snart in i bokens värld och märker att jag stämmer in mig på naturens ljud. Det är i början av juni och fåglarnas sång är en utmärkt ljudridå för min efterlängtade läsestund på terrassen.

Snart märker jag ändå att sången runt mig i träden börjar bli irriterat ljudlig och att det finns en oro i luften. Jag sätter undan boken för att se vad som egentligen pågår i fågelvärlden.  En sädesärla sitter några meter ifrån mig på terrassräcket och tittar intensivt på mig med litet förskräckt blick.  Efter en stund landar en annan sädesärla på en björkgren bredvid bastuterrassen där jag sitter. Fågelparet sjunger inte, de väsnas och det är tydligt att något oroar dem. Vad är det fråga om?

Då märker jag att den ena sädesärlan håller en insekt i näbben. Fågelparet har alltså ungar någonstans i närheten och vår närvaro på ön har stört deras matningsrutiner. Efter litet sökande hittar vi boet – ett smalt utrymme mellan bastuns yttertak och innertak har blivit en välskyddad vrå för den unga familjen. Ungarnas små näbbar sticker upp över boets kant och deras ivriga pip är hjärtskärande. Vi flyttar bort från terrassen för att ge föräldrarna det utrymme och den ostördhet de tydligen behöver för att ta hand om sina små.

Jag sätter mig på avstånd för att beskåda familjedramat. Fågelföräldrarna kommer flygande med det ena insektbytet i näbben efter den andra men hur de än försöker klarar de inte av att nå fram till boet från terrasskanten. De måste göra en skarp sväng upp under taket för att kunna landa och fast de upprepade gånger försöker – jag räknar till åtminstone 17 försök – når de inte boet. Driven av frustration eller kanske av hunger äter de efter några inflygningsförsök själva upp insekterna de fångat. Sen flyger det ut på nya jaktturer över viken.

Jag återgår till min bok men efter en stund stiger jag upp  för att titta på ungarna och märker att det är tyst i boet. Hur länge klarar sig fågelungar utan mat och hur länge har fågelföräldrarna på olika sätt förgäves försökt fånga vår uppmärksamhet sen vi kom till ön för några timmar sen? Föräldrarnas hjälplöshet är uppenbar – de kan inte nå boet men är medvetna om att där väntar en skara vrålhungriga fågelungar. Det skär till i mitt modershjärta, tänk att inte kunna komma till sina ungar när de är i nöd!

Vad kan jag då göra för att hjälpa att återförena familjen? Har något ändrat på terrassen sen vi kom till ön som gör det svårare för föräldrarna att få den rätta vinkeln att flyga in i boet? På vilket sätt har vi påverkat miljön runt boet? Kanske det hjälper om jag stänger fönstret som jag öppnade? Jag flyttar mig utom synhåll men så pass nära att jag kan följa med händelserna. Föräldrarna klarar ändå inte av att landa i boet.

Då kommer jag plötsligt ihåg att jag också flyttat en stol på terrassen och till min stora lättnad visar det sig att stolen är den mellanlandingsplats föräldrarna behöver före inflygningen till boet.  När jag ser att en av föräldrarna når boet går jag så nära att jag kan höra ungarnas ivriga pipande när maten äntligen anländer – de lever!

Under denna oväntat dramatiska eftermiddag i juni ute på en ö i Ekenäs skärgård då jag lyckats återförena en sädesärlfamilj går mina tankar till mina jobb som projektledare och samordnare för ett par olika föräldraprojekt och min forskningsstudie om föräldrars sociala mötesarenor. Jag tror att den stora utmaning för oss som arbetar med föräldrastöd är att förstå vilka stolar som behöver flyttas och då måste vi vara lyhörda inför föräldrarnas specifika behov och utgångspunkter. Som i sädesärlornas fall kan också en tillsynes liten stödinsats räcka för att en familj skall må bra och orka med sin vardag.

”Det är bra med folk som kan flytta stolar”, sade en kollega till mig när vi arrangerade stolar inför en tillställning och visst hade hon rätt men ibland är det ändå viktigt att ta reda på vilka stolar som ska flyttas.

2 comments

  1. Kära Ylva,
    “det är verkligen bra med folk som flyttar stolar”! Tack för den!

    1. Tack själv – kul med kommentarer också.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s