På besök i 1a klass loungen

Jag hade litet extra tid när jag skulle ta tåget på väg norrut mot Stockholm från Göteborg en torsdag i februari och efter att jag plockat upp min sushi makibox (vägkosten) på centralstationen gick jag förbi SJ loungen som så många gånger förut. Där satt folk som vanligt bakom glasdörren i något som verkade som en bubbla mitt i den övriga bullriga och stökiga stationen. Av någon anledning kollade jag för första gången vad det egentligen stod på dörren, för vem loungen var ämnad. Där stod ”Välkomna in om ni har 1a klass biljett”.  Jag hade köpt en 1a klass biljett för att de kostade ungefär lika som 2a klass när jag bokade och 1a klass har gratis Internet. Skulle jag gå in? Först vågade jag inte, jag tog en sväng mot väntsalongen vid utgången mot spåren men där är det kallt och dragigt och rörigt. Jag tog mod till mig, också för att jag var nyfiken, och drog i dörren till loungen, den var låst men en värdinna – klädd i SJ kläder – öppnade dörren från sin disk. Jag frågade om jag fick sitta där, ”Ja om du har en 1a klass biljett”, sade hon.  Jag visade min biljett och hon sade ”välkommen”.
Jag var alltså inbjuden och accepterad som en 1a klass resenär och tittade mig omkring. Folk satt och läste, skrev på dator, drack te eller kaffe och åt – de hade försett sig med godsaker från ett buffébord: salta kex, bröd, kakor och ostar, marmelad och andra pålägg, te, kaffe och juice. Frukostflingor fanns det också. Jag frågade en kvinna som hällde kaffe i sin kopp om man får ta från buffén – van som jag är att allt kostar när man reser billigt, ”jaa här får man ta”, sade hon. En äldre dam kom till buffén och var glatt överraskad hon med över att få litet mat i sig innan resan. Jag tog te och knäckebröd med fikonmarmelad och satte mig.
 
Jag började titta mig omkring i rummet. Jag hade tagit Svenska dagbladet från tidningshyllan för att läsa men under de 20 minuter jag satt och drack mitt te och åt mitt knäckebröd blev jag så upptagen av att iaktta de andra som satt i salongen och reaktionerna hos dem som kom in genom den låsta dörren att jag inte hann ens ögna tidningen en blick.  Man märkte bra vem som var van vid denna lyx mitt i resandets annars så kaotiska värld och för vem det var en ny upplevelse. Småningom blev stämningen ”folklig”, man hade tagit för sig vid bordet och satt sig ner för att pusta. Medresenärerna tittade vänligt och litet osäkert på varandra – alla var ändå dämpade i rösten och och många verkade vara “displaced”.
Pierre Bourdieu skrev om och analyserade den distinktion som han menade den övre klassen (klasserna) vill ha till de lägre. Om de lägra klasserna börjar segla måste de högre klasserna hitta på en ny sport så att de distanserar sig från övriga i kulturen.  Finns det (annars kommer det att finnas) en salong till – kanske den heter VIP loungen – där de ”riktiga” 1a klass resenärerna sitter. Distinktionen till oss 2a klassresenärer som slinter in så här som jag gjorde nästan i misstag är kanske inte tillräcklig för alla första klassresenärer – de som vill resa med KLASS. 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s