Låga trösklar till kulturens rum

Jag har den senaste veckan funderat mycket på frågor rörande kulturarv, identitet och minne. Hur kan kulturinstitutioner och aktörer inom kulturfältet diskutera, återskapa och omförhandla arvet inom kulturinstitutioner? Hur kan deltagare i evenemang och  besökare spela en aktiv snarare än passiv roll och blir medskapare av till exempel utställningar? Hur kan konstnärer hitta lämpliga offentliga rum för sin konst? Hur kan tröskeln för möten mellan konstnärer och kulturaktörer och publik och besökare bli lägre helt enkelt?

Ibland behöver vi alla stiga ut ur de familjära kontexterna men att t.ex. våga ta sig till en vernissage eller konsert om man aldrig varit på  liknande evenemang kan ändå vara svårt. Speciellt om man inte har förebilder i sin omgivning eller känner igen den kultur som presenteras.  Sociologer använder begreppet habitus för att förklara och förstå detta. Vi har väldigt svårt att tro på att vi kan göra något – som att gå på ett museum – om vi inte upplevt någon “som är som vi” gå på museum.  Men själv är jag inte så deterministisk som jag låter – jag tror man kan skapa strukturer som gör det möjligt för folk med väldigt olika habitus att till exempel ta del av konst i olika former.

För det första måste vi fundera på vilka kulturella representationer som lyfts fram – vilka berättelser som blir berättade och bevarade. Vems kulturella arv tas fram och hur framställs detta arv? Vem definierar kriterierna för vad som är värt att samlas in, visas upp och bevaras?

För det andra måste vi undersöka i vilka rum konsten presenteras. Hur kan trösklarna bli lägre till konstens rum? Ett gott exempel visade Johanna Adebäck som var resident i Pro Artibus AIR program när hon ställde ut foton som Ekenäsbor tagit av sin stad i ett utrymme granne till en mataffär.  Tröskeln blir lägre att besöka en utställning som finns mitt bland spelautomaterna och matvarorna, menar Johanna. Konsten kommer in i vardagen. Ett annat spännande lokalt initiativ  Femtio timmar konst i Ekenäs tog upp frågor om hur konstnärers trösklar ut till sin publik kan sänkas genom att öppna upp flera rum för konst, som till exempel ett resecenter.

Tate i London hade ett spännande projekt de kallade ”Tate encounters” där man bjöd in”co-researchers” för att få deras bild av det kulturarv som är representerat på museet idag.  Tracey Jorden – en  kvinna född i Barbados – beskriver i denna film hur det känns för henne att gå in på ett museum där bara ett ansikte på en målning ser ut som hennes. Hon upplever att den brittiska kulturen ute på Londons gator är i mycket större utsträckning hennes än den kultur hon ser på museet. Så hon lämnar museet och går ut på gatan.

Screenshot 2014-02-08 19.25.54

Klicka för att se filmen med Tracey

På en EU stödd konferens i Glasgow presenterades spännande projekt och initiativ gällande hur kulturinstitutioners kulturella representation kunde vidgas. Celeste Ianniciello från universitetet i  Naples tog i sitt paper på konferensen upp några exempel på deltagande konst som ett sätt på vilket vi kan re-appropriera både museer och det offentliga rummet och gör anspråk på, minnas och dela “being-there”. Han betonar att t.ex. invandrare bör behandlas som andra invånare i staden, och att mötet med kultur och konst kan utveckla en ny medvetenhet om att vara del av en community och ifrågasätta redan etablerad gränser gällande gemenskap, arv, kulturminne och identitet. Han menar också att en kulturinstitution kan främja ett kreativt utbyte mellan olika kulturella perspektiv, och på sikt leda till nya politiska och sociala riktlinjer för mer hållbara museipraxis.

Inom ett tvåårigt projekt på Berlin Friedrichshain-Kreuzberg Museum (FHXB) ordnades två utställningar kring samma sorts frågor. Utställningarna var uppbyggda kring urbana platser i stadsdelen Friedrichshain-Kreuzberg. Målet var att utveckla idéer om hur man bygger innovativ, inkluderande verksamhet och samlingar. Kuratorerna berättar att så vitt de vet finns det fram till idag inget annat museum eller institution i Berlin som systematiskt samlat in och bevarat det moderna arvet i denna mångkulturella och mångfacetterade stad. Nya modeller för kultur och konst behövs som representerar en bredare bild av staden och dess invånare, menar de.

Många kulturinstitutioner har också stor nytta av den digitala teknik som finns tillgänglig idag. FHXB i Berlin samlar in ett ljud-arkiv på olika platser i staden, som består av personliga lokala historier som också kommer att vara tillgängliga via smartphone applikationer. En av tankarna med att använda urbana platser som utgångspunkter var att hitta ett sätt att tala om att migration och urban historia är beroende av och hopflätade med varandra i en stad som Berlin. Platserna i en stad formas och ändras också hela tiden och platser undviks, besöks, eller används av människor på många olika sätt under olika tidsperioder.

Utställningsrummet på FHXB museet har en “walk-on-able” stadskarta. Genom den kan personer med olika etnisk, social och politisk bakgrund berätta om sina minnen om konkreta platser i Berlin och hur de själva format och formats av platserna. Museibesökaren kan sedan höra eller läsa enstaka berättelser om platser i staden via iPod och följa de rutter de intervjuade tagit. Utställningen är i ständig förändring eftersom besökare också kan bidra med egna lokala historier. Genom att inkludera invånare får man en mångfacetterad bild av hur stadsdelen utvecklas. De cirka 150 berättelserna från nästan trettio intervjuade är basen i en mycket större samling om staden Berlin. Denna samling kommer att arkiveras och samtidigt göras tillgänglig för en bredare publik via en geo-smartphone applikation. Det är alltså en modern urban historiesamling – ett ljudarv.

Annika Joy är chef för Audience Research & Advocacy på vetenskapsmuseet i London och jobbar för att minska de hinder  museibesökarna kan uppleva. Hon jobbar för att engagera nya och ”svåra-att-nå-besökare” och strävar till att utveckla nya arbetssätt för att öka mångfalden av röster och berättelser allmänheten har möjlighet att se och höra i museet.

Ett musikevenemang eller en teaterföreställning, kan ta plats – äga rum – på gatan eller i en trappuppgång. Ett museum kan, förutom att vara en förvaringsplats och beskådningsplats för konst och andra kulturhistoriska objekt (som naturligtvis också är en viktig uppgift) och representant för en nationell identitet, också vara en dynamisk plats, i ständig förändring och ett levande arkiv.

About these ads

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 355 other followers